Ett minne till både mig och Elin, saknar dig så grymt mycket min lilla räka! :(

& detta är även min svenska som jag ska redovisa imorgon! ;)

Har du någonsin varit så nervös att du mått dåligt? Jag var så nervös att jag mådde illa när jag skulle tävla min första tävling. Vad menar jag då för tävling? Jo, jag menar min fösta discodans tävling. Jag skulle både dansa singel och i par. De menas med att man dansar ensam och med en partner. Jag och min partner, Elin som hon hette, brukade träna hemma hos henne och även på fri träningarna, vi visste ju inte direkt hur en tävling såg ut, vi visste bara lite regler som vi då var tvungna att följa, vilken typ av kläder vi skulle ha, hur vår koreografi fick och inte fick se ut, alltså dansen vi hittat på.

Tävlingen var i Tidaholm, vilket betydde att vi fick åka tidigt på morgonen. Vi åkte buss gemensamt upp med alla tävlande från dansskolan. Jag var redan nervös när jag satte mig på bussen. Vår tränare sa till oss att vi skulle sova, men hur lätt är det att sova när man är nervös? Men många om och men, så somnade jag tillslut.

Någon timme senare vaknade jag av att tränaren försiktigt sa: god morgon, i bussens mikrofon. De var då dags för frukost för att få energi innan tävlingen. När alla var klara och redo att gå in till den stora idrottshallen, gick vi ut ur bussen för att ta våra väskor, det var riktigt kallt och molnigt, men som tur var hade bussen ställt sig bara några meter ifrån huvudentrén, så jag klev av glatt med min väska och började gå inåt med alla andra och min partner såklart. Vi var en av de första dansskolorna som var på plats, vilket var väldigt skönt. Vi hörde dunka dunka musik direkt när vi kom innanför dörren, pulsen ökade, och jag började bli lite små nervös. Vi följde strömmen in till omklädningsrummet och bytte om och sminkade oss väldigt snabbt, för vi ville ju inte missa någonting. Vi hade svarta korta leggjeans och en topp. Elin hade en svart topp och jag hade en rosa. I luggen hade vi en inbakad fläta och till de lockigt uppsatt hår. När vi var klara var vi så spända på att se hur de såg ut. Sakta men säkert kom vi ut till den stora hallen. Det var kallt och hög musik. Tävlingen hade inte börjat än, men man såg några som tränade och värmde upp, för det skulle ju vara street före disco, som alltid. Vi gick även fram till tränaren för att hämta våra startnummer. Jag fick nummer 207 på min singel rond. Jag och Elin började redan stå vid sidan och träna för vi var så nervösa för att vi skulle tappa bort oss.

När streeten var över och disco tävlingen skulle starta var jag så nervös att jag mådde illa, jag försökte tänka på något annat, därför gick jag fram till dansgolvet och tittade på de små duktiga barnen som tävlade. Jag mådde bättre, men när de började närma sig min rond var jag mer nervös än förut. Jag gick igenom min dans tills man hörde min rond ropades upp i högtalaren, de ropade upp alla startnummer som skulle finnas på dansgolvet. Pulsen gick snabbare och snabbare medan jag närmade mig golvet och ännu värre var det när man tog sin plats och ställde sig i sin startposition. De kändes som om det var en evighet innan musiken började, man hade verkligen allas ögon på dig. Men tillslut höjdes musiken och jag kom igång. Det gick bra några sekunder, därefter tappade jag bort mig helt, vilket gjorde att jag såg ut som om det rena rama pesten. Det var slut och jag gick vidare till second try, vilket menas med ett andra försök, för att domarna skulle utse vilka som skulle gå vidare till final. Jag dansade, och gissa vad? Jo jag kom vidare till final, både jag och Elin hoppade av glädje.

Jag dansade finalen, det kändes bättre och bättre desto mer man var på dansgolvet, det var riktigt roligt.

Sedan blev det ju par, då var vi så lite som skulle tävla, så det blev en direkt final. Det gick som en dans på roser, vi tappade inte bort oss, vi var nöjda och glada.

Denna dagen slutade med en dubbel sjua, och vet ni vad?

Nervositeten försvann, den var som bortflugen.